Motionssträckorna inne i stan kan slänga sig i väggen – det är först när gräset hänger över stigarna, björnbärsriset river en på armarna och man kämpar sig upp för backarna som man verkligen känner att man är ute och springer. Haha. Skämt åsido, men så ser det ut där jag joggar. Bilden är kass, men där sprang jag idag i alla fall. Även om det inte ser ut så så är det ordentligt brant (och okej, jag sprang inte uppför där.. det hade varit rena självmordet). ;)