" Jag lyssnar på mitt inre, på sorg och glädjerus,
jag lyssnar blott på inget, mitt eget inre sus.
Då plötsligt något låter, en röst där inom mig,
någonting som gråter, en sorgeton för sig. 
Ler tappert för mig själv trots gråten denna natt,
för positiva tankar det är min inre skatt.
Instängd i en kista med silverputsat lås,
där ligger denna tanke och ingen hjälp kan fås.
Suset jag just hörde det dränker jag i sorg,
för sorgedränkta kuddar det blir min enda borg. "

Japp, så roligt kan man ha det. Av någon anledning lyckas mina dikter alltid ta en sådandär sorglig vändning, jag borde verkligen satsa på en positiv dikt till nästa gång. Texten har verkligen ingenting med mig att göra, så att ni inte blir oroliga för min mentala hälsa eller något. ;) Nästa gång måste jag verkligen anstränga mig och göra en ordentlig dikt som verkligen flyter på, det hade varit så najs! :D

Nej nu blev jag matt (och tafatt), gonatt!