Det är en regnig torsdagsmorgon. Jag tuggar fundersamt på en rostad macka och tittar ut genom köksfönstret, noterar vattendropparna som regelbundet droppar från äppelträdet precis utanför, och undrar vad alla små djur gör precis just nu. Så ser jag en rörelse i ögonvrån och vänder lite på huvudet. En stackars blöt fasantupp smyger långsamt genom trädgården, i hopp om att grannens katt inte ska lägga märke till honom. Han ser lite deppig ut. Jag tycker synd om honom. Så hör jag ett hest väsande just som jag lägger märke till ett par nötskrikor som är i vild fejd om en groda som ser ut att ha tappat ett ben eller två. Stackaren. Nötskrikorna bryr sig inte om att bytet lider, utan roar sig med att kaxigt höja fjädrarna uppe på gässan. Nötskrikor alltså. Störiga djur. Fast fina. Jag ser att ett par koltrastar och en björktrast har vågat sig fram till falläpplena under äppelträdet, och att de pickar ivrigt. Uppe i trädet får jag syn på en rödhake som iaktar dem med stort intresse. Den är söt. Talgoxarna som tidigare försökt sandbada i en blöt jordhög följer nu nötskrikornas exempel och brottas för glatta livet i gräset. Det måste vara blött. Jag ler lite för mig själv. De är för härliga, de där blöta, högljudda, fjäderbollarna. Man skulle nästan kunna tro att det var solsken och 20 grader varmt.. ååh sommar..